Alla som har läst mästerverket ”Zen och konsten att sköta en motorcykel” vet att en åktur på en motorcykel är mer än bara en åktur på en motorcykel. Författaren Robert M. Pirsigs bok brukar listas som en av de mest lästa böckerna på ämnet filosofi. En av de saker som sticker ut är jämförelsen mellan att åka bil – där vi är isolerade i en sorts metallbur – kontra motorcykelåkandet där vi liksom sitter i landskapet.

Just denna bild har följt med mig som läsare hela livet: Vårt sätt att dra en linje mellan oss själva och den övriga naturen. Som om vore vi två olika saker.
Alla vi som känner suget av att göra saker som just att åka motorcykel, eller bara cykla, vandra, springa i skogen… you name it, kan nog med tiden övertygas om att vi gör det just för att det suddar ut den där mentala gränsdragningen mellan utanför och innanför.
För en är verkligen bara ett litet spratt som vår hjärna spelar på oss.

Därför är det så fascinerade att se den nuvarande trenden med att göra saker som att vandra i Norrland. Det är som om att vi instinktivt har börjat att söka oss tillbaka till den där föreningen med naturen.

Det ultimata borde vara att ta på sig sina mc-kläder från Motorbikers.se, sätta sig på bågen och sedan bara köra norrut. Ut mot vidderna och den fortfarande otämjda naturen.
Fatta vilken frihet.

Jag är övertygad om att det skulle göra oss alla gott. För handen på hjärtat, har vi inte blivit lite tama av att bo i städer?
Någon liknande staden vid ett mänskligt zoo – en plats där bekvämligheten har gjort oss till skuggor av vårt riktiga potential. 
Om det ligger något i detta är det upp till var och en att besvara.

Men en sak tror jag att de flesta av oss är överens om: Det finns något primalt att bara sätta sig på hojen och börna ut i det okända.